Jag faller på knä i dömmet, bara ber om nåt att dyrka
Asfalten sprängs av maskrosornas förtvivlan
Asfalten sprängs av maskrosornas förtvivlan
Solen är skarv som rak blad men skuggen bara flimrar
Somrarna rinner som infrarött ljus genom fingrarna
Vissa dagar går det bra, det på det blöder
mest allt ha kanske allt det
Det blir jag än försöker
Det jag mest av allt vill det jag
blir höger, norr blir
det som glädjer, höger, höger lägre
Undrens tid är för oss det
Mitt som ett rivningshus klara kvarterer
Snart ingen som
Ingen ihåg jag och
Jag hade alltid den
det är på
jag allt vill ha är allt det jag förstör
Det hur än
Det inte jag
Vänster norr
det brann bara glädjer, blir
För det över